Sju sjösjuka sjömän.

Gårdagen började lugnt, men det eskalerade och blev storartat. Jag ska berätta...

Jag borde ha anat att allt inte blir som man först tänkt sig och det hela började redan på tågresan.
Jag och min gode vän Jonna satt rätt tryggt när tågresan började lida mot sitt slut. Resenärerna började ta sitt pick och pack och ställa sig i en fin lång kö, för att sedan jobba sig ut på perrongen i fint samarbete.
Man vill ju aldrig vara den som kommer sist ut ur tåget, för risken finns ju att man blir fast kvar.(Detta vet jag pga. tidigare erfarenheter). Så med detta i bagaget börjar paniken stegra och min högra hand börjar leva sitt egna liv. Helt plötsligt tar jag tag i min faktiskt stora väska och slungar den ut i gången där en stackars tant kämpar för att ta sig ut. Givetvis lyckas jag ta snara på stackrs Olga som faller och bryter höftbenet.. Okej, inte riktigt så illa men ramlade gjorde hon. Alla blickar på Matilda J. Jonna w skrattade hysteriskt...

Nåväl. Vi klarade oss helskinnade fram till Zara och båten där hennes födelsedag skulle firas.
På båten fanns det mat, rock coverband, för många bilmekaniker och alldeles för lite servetter. Hur som helst, det var en fantastiskt lyckad kväll!
Jag och min kollega Jonna tävlade om vem som skulle bli bjuden på flest drinkar. Jonna vann, jag höll nollan.
Stämningen var på topp när vi bestämde oss för att gå och lyssna på Smalare än Tord. När vi som bäst fått in feelingen, ser jag Jonna kasta sig upp på scenen för att ivrigt rycka mikrofonen ur sångarens hand. Hon trycker upp den i mitt ansikte och beordrar mig att sjunga. Jag återfick fattningen snabbt och lyckligtvis började "Highway to Hell", som jag åtminstone trodde jag kunde texten på. Gästerna fick lyssna på "Livin' easy, lovin' free, season ticket, on a one - way ride" ungefär 14 gånger. Men alla verkade trots detta nöjda och glada och vi hade en händelserik kväll på havet.
Nu ska jag och Jonny äta pizza och dregla över Jim Morrison.

P-p-p-peace.