I'm E.T

Ett inlägg som bekräftar min vuxenhet...

Jag drabbades för någon dag sen av det mest fruktansvärda. Det mest ångestfyllda efter HIV. Magsjuka.
Magsjukan kom som ett brev på posten, som en bomb på Drottninggatan eller som Miley Cyrus kring stipp-stången.
Eftersom jag befann mig "hem-hemma", dvs i Vansbro så tänkte jag; "PHU! Nu har jag i alla fall någon som kan klappa mig på ryggen, tycka synd om mig och hålla i mitt hår medans jag får ut det som komma ut skall" Jo tjena...
Jag hade plötsligt glömt att jag faktiskt är 20 år. Att jag för flera år sen borde börjat hålla i håret själv, men eftersom jag inte haft magsjuka på tusen år så kom det hela som en chock.

När första "omgången" kom så ropade min far ifrån nedervåningen. "Spyr du?"
"Ja" Svarade jag med darr i rösten... Ungefär här tänkte jag att någon skulle komma till undsättning. Ingen kom. Men jag kände mig rätt vuxen och stark fortfarande. Lite sådär som männen i filmen "Jägarna" hade hanterat situationen.

Efter några vändor till så var jag inte lika kaxig längre. Typ kring 03:24 hör jag hur någon stiger upp ur sängen. Jag tänker att "Nu kommer medlidandet som jag så länge längtat efter." Det var min pappa som steg upp för att gå på toaletten. Han öppnade försiktigt "min" "spy-toalett" och kikade in.
"hur går det för dig Matilda?"
"Inge bra.." Svarade jag tillbaka med gråten högt uppe i halsen tillsammans med mycket annat.
"Glöm inte att sprita händerna efteråt.. Du vet det där smittar jävligt lätt" Säger Pappa Björn och stänger sedan dörren. Det var typ här som jag började inse fakta. INGEN kommer att hålla mitt hår..

Efter den värsta natten i mitt liv som jag trots allt överlevde vaknade jag av någon som öppnade min dörr. Det var mamma som kom hem efter nattjobb, iförd munskydd. Plötsligt förstår jag hur E.T känner sig i slutscenerna av filmen E.T. Min familj hade mer än gärna installerat tunnlar av plast där jag fick vandra runt i medan de själva var iförda rymddräkter som säkrade att de inte skulle bli smittade. Jag lovar! Hade de haft tillgång till alla de prylarna så hade de inte bangat.

Nu börjar jag bli frisk. Fortfarande så spritas min väg och allt jag tar på men jag mår faktiskt bättre. Vi får se om jag kommer att ligga i en tilltäppt kuvös på julafton eller om min familj börjar tro att jag inte längre smittar. Kanske får jag vara med... Kanske...

Frid
Matilda

Törneros

Jag är snart glömd och ordningens gång, rubbades aldrig av min trasiga sång. Ni som höll mig så högt, nu sviker jag er. Jag söker någonting som jag inte kan se...