Skitsnack, en folksjukdom?

Alla gör det i någon form. Vissa gör det för att det är roligt, andra gör det för att de är arga. Vissa gör det omedvetet, andra gör det för att de själva mår så mycket bättre då. Snackar en massa skit.
Att bedömma en person som man inte känner tycker jag är en magisk handling. Det är totalt omöjligt att veta saker då. Eller har jag fel?
Vi har nog alla råkat ut för det någon gång också. Mer eller mindre. Jag har råkat ut för det mer. Standard frasen jag får kastat på mig är "Hon är för trevlig, man vet inte vart man har henne." eller "hon tror att hon är så snygg". Okej allvarligt. Ta i mer om ni vill att det ska svida! Säg att jag luktar illa eller samlar på hårbollar! Att säga att någon är för trevlig ger mig dessutom dubbla budskap. Om man inte är trevlig så får man ju höra det också, eller hur? Och det där med att man tror att man är så snygg.. För det första så vet jag inte hur man kan avgöra en sån sak, men är inte det jätte härligt om människor är nöjda med sitt yttre för en gång skull? Jag tycker det skulle vara fantastiskt!
Skitsnack är en folksjukdom som ligger och möglar på oss alla. En folksjukdom som aldrig kommer att dö ut. En folksjukdom som inte går att vaccineras emot. Tacka vettja svininfluensan!

/snygg-matilda

Låt musik vara kärlek!!

I morse när jag vaknade så började jag plötsligt fundera över varför jag började sjunga. Jag har ju inga som helst anlag för att ha den talangen. Kanske var det allt mitt mimande till andra artister som byggde upp ett intresse. Jag minns fortfarande tydligt hur jag övade på att ta den höga tonen i Carolas "främling". Sen har jag ju också alltid älskat att stå på scenen och vart i centrum förståss. En sak som vissa älskar hos mig, vissa hatar.
Hur som helst.. När jag låg där i sängen i morse och funderade över detta så tänkte jag att det är ett under att jag faktiskt fortsatte. Jag minns tydligt hur mitt musikhjärta krossades och mosades gång på gång, och detta i en ålder av kanske 12, 13 år. Du vet då när man precis kommit in i en period av osäkerhet.
Det finns flera faktorer till varför men jag tänkte bara prata om en av dom.. Talangjakter.. Talangjakter är för mig en skräck, en mardröm! Jag ser framför mig en gråmulen dag med hällregn och ett blåsväder som kunde vända ut och in på vartenda paraply. Där, mitt i ovädret står ett halvschabbigt partytält med en färgsprakande logga som säger "Talangjakt!!!!!!!!" utan att blinka.
Inne i tältet står en provisorisk träscen och även där finns loggan som får mig att spy snett. Här inne är helvetet. Snorungar som står och övar sina danssteg eller sjunger upp till någon hemsk schlager-dänga och hysteriska curling mammor som lever sitt liv genom sitt stackars barn.
Naturligtvis är det här MIN bild av det hela och jag säger inte att det stämmer för alla. Det är säkert jätte utvecklande för vissa. Men inte för mig. Gång på gång ställde jag upp och var alltid lika förkrossad efteråt. Talangjakter var bara något som man skulle göra om man ville sjunga. Trodde jag...
I stället för att stå i mitt flickrum för att öva på Carolas högsta ton och vara riktigt nöjd, envisades jag med att stå på den där äckliga scenen och tävla om vem som sjöng bäst.
När vinnaren väl var korad vände sig den "vinnande mamman" om och log snett till alla de andra. Det är faktiskt helt sant!! Okej, jag ska inte dra alla över en kant men tro mig.. Dessa människor finns i överflöd..
Jag vill därför tacka min vackra mor och far som har hjärtan av guld! Tack för att ni fick mig att förstå att musik inte är en tävling. Musik är kärlek och passion.
Att jag efter detta fick gå på fryshusets musiklinje har byggt upp mig oerhört. Både min röst, personlighet och syn på musiken har förändrats..

Var dig själv, ingen annan! Lev ditt liv, ingen annans!

/Matilda